Tillit

Slår ihop boken och tänker: undrar vad jag får med mig när jag läser den om ett år. Ser verkligen fram emot att ta fram boken om ett år igen då jag nu la ifrån mig den med lite sorg över att den var slut. Redan nu inser jag alltså att detta är en bok jag kommer läsa igen och redan nu inser jag att det finns andra områden än de jag fokuserat på nu som kommer kännas viktiga om ett år.

Det som fångade mig mest i boken var tillit. Tillit till att det som ska ske det sker. Inte på det sättet att lägga sig tillbaka och vänta utan att istället möte världen med tillit. Inser att det är något jag behöver träna mer på. @Björn Natthiko Lindeblad skriver om att han gått genom dörrar som öppnat sig för honom och min omedelbara känslomässiga respons på det var att det var väl lätt för honom, eftersom det öppnat sig dörrar för honom. Men för mig har det minsann aldrig gått så enkelt, jag har kämpat för att komma framåt! Men så tänker jag vidare, för enkelt kan det ju knappast vara att vara munk i 17 år. Att komma hem till Sverige igen och att dessutom få en svår sjukdom. Kanske den första responsen var lite primitiv.

För det handlade ju inte om att det var enkelt. Han skrev ju om att han gått genom dörrar som öppnat sig för honom. Och då vaknar nyfikenheten till liv, vad menas med att gå genom öppna dörrar och hur märker jag det? Har jag ens tittat på öppna dörrar? Det ligger ju ändå något i det där man säger om att det du fokuserar på får du mer av. Jamen då kan jag ju testa att fokusera på att gå genom öppna dörrar. Inte utifrån de dörrar jag vill ska öppna sig utan att verkligen gå genom öppna dörrar. Och tro på tusan, när jag la mitt fokus på detta öppnades plötsligt nya dörrar, nya möjligheter. Vilket tar oss tillbaka till tillit. När jag fokuserar på att se dörrar som öppnas då kommer det att ske, inte exakt de dörrar jag vill och inte exakt när jag vill. Men dörrar kommer öppnas.

Har du läst boken och vad tog du med dig? Och har du inte läst den, gör det och låt mig veta vad som talade till dig!